Barnbidrag

Samlade ballader om att gå på pappasemester och all annan pappaism, av Fredric Askerup

Redaktören på tidningens pensionärsavdelning ringde en halvtimme efter det att jag hade sagt upp mig som ungdomskrönikör och beklagade sorgen.
Jag sa som det var. Att jag skulle ha barn nu. Dags att lämna över. Festen var över. Dreglet och de långa nätterna skulle ta vid. Det var inget att beklaga.
Han sa: Vi måste träffas.
Några dagar efter sammanstrålade vi på en nudelbar i stan. Redaktören langade in både sprit och öl.
– Jag vill att du skriver för oss i stället, sa han. Jag har lite idéer. Korta texter om

förgängligheten, små episoder, om tiden och världen. Raymond Carver liksom…
– Jag ska ha barn om en vecka, sa jag. Jag hinner inte med världen nu. Ring mig om fem år istället. Jag ska vara pappaledig.
– Skitbra! Skriv om det då! Det finns ingen annan i hela världen som har gjort det. Bra, då säger vi det. Du får tvåhundra spänn i arvode. Lämning på tisdag. Imorgon alltså. Nä, nu snackar vi lite Beatles istället.

Det var så signaturen ”33-åringen” föddes, en signatur som förblev 33 år under hela den sexåriga följetongen i Göteborgs-Posten. Jag tänkte: Det är nog lite så. Att bli förälder. Man stannar upp i ett skeende.
I detta hade jag givetvis fel. Jag har inte haft en lugn stund sedan dess och det finns ingen Herr Gurka som dansar både schottis och mazurka.





pris 110 kr + porto